Den siste mohikanen/Kap 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Blodbadet vid William Henry
Den siste mohikanen
av James Fenimore Cooper
Översättare: Tom Wilson

På spår
En kapprodd  →


[ 161 ]

XVI.
PÅ SPÅR.

Den tredje dagen efter fästets överlämnande led mot sitt slut, men denna berättelses uppgift måste ännu hålla läsaren kvar på »den heliga sjöns» stränder. När vi senast sågo fästets omgivningar, voro de uppfyllda av våld och larm. Nu däremot hade tystnaden och döden tagit dem i besittning. De blodfläckade segrarne hade tågat bort, och deras läger, som så nyligen hade genljudit av en segrande härs muntra glädjeutbrott, låg nu som en tyst och övergiven stad av hyddor. Fästet utgjorde en rykande ruin; förkolnade bjälkar, stycken av sprängda kanoner och brustna murar betäckte dess jordvallar i förvirrad oordning.

Omkring en timme före solnedgången denna dag sågos fem män komma fram ur den smala uthuggning, där stigen till Hudsonfloden ledde in i skogen, och tåga fram i riktning mot de förstörda fästningsverken. I början skedde deras framskridande långsamt och försiktigt, som om de med motvilja trädde in bland ställets fasansfulla syner eller fruktade ett förnyande av de där inträffade förfärliga tilldragelserna. En smidig ung indian gick före de övriga i sällskapet med all den försiktighet och rörlighet, som äro utmärkande för en inföding, steg upp på varje kulle för att spejande se sig omkring och antydde genom åtbörder för sina följeslagare, vilken väg han ansåg klokast att följa. De, som gingo efter honom, försummade ej heller något av den varsamhet och försiktighet, varför skogskriget är känt. En av dem, även han en indian, gick litet åt sidan om de tre andra och bevakade det närliggande skogsbrynet med ögon, som sedan länge voro vana att uppfånga minsta tecken till fara. De Övriga tre voro vita, fastän klädda i dräkter, som både till beskaffenhet och färg lämpade sig för deras närvarande vågsamma företag, det att ströva omkring i utkanterna av en i vildmarken återtågande krigshär.

Läsaren har förmodligen redan gissat, att dessa fem personer voro de båda mohikanerna, deras vita vän kunskapa[ 162 ]ren samt Munro och Heyward. Det var i själva verket fadern, som sökte sina barn, åtföljd av den unga mannen, vilken deras räddning låg så varmt om hjärtat, och av de käcka och pålitliga skogsmän, som under de hittills skildrade prövande tilldragelserna redan hade givit så många prov på sin duglighet och trohet.

När Unkas, som gick i spetsen, hade hunnit fram till mitten av slätten, gav han till ett rop, som kallade samtliga hans kamrater till stället. Den unga krigaren hade stannat vid en hög av kvinnolik, som lågo i klunga, en oredig massa av döda. Trots det upprörande och ohyggliga i denna syn, skyndade Munro och Heyward fram till denna hop av i upplösning stadda människokroppar och försökte med en kärlek, som inga motbjudande företeelser förmådde släcka, upptäcka huruvida några spår av dem de sökte voro synliga bland de sönderslitna och brokiga klädesplaggen. Men de funno ingenting och sågo sig dömda att åter lida kvalen av en ovisshet, som knappast var mindre pinsam än den grymmaste sanning. De stodo tysta och tankfulla vid de sorgliga kvarlevorna, då kunskaparen kom fram till dem. Med vredgade blickar betraktande det dystra skådespelet, uttalade den kraftiga skogsmannen nu för första gången, sedan han beträtt slätten, högt och klart sina tankar.

»Jag har stått på många ohyggliga slagfält och följt ett blodigt spår mången tröttande mil», sade han, »men aldrig har jag sett så tydliga spår av djävulens hand, som här synas. Hämndlystnaden är en indiansk känsla, och alla, som känna mig, veta väl, att intet blandat blod rinner i mina ådror; men så mycket vill jag säga här i himmelens åsyn och med Guds makt så tydligt uppenbarande sig i denna hemska vildmark, att skulle de där fransoserna någonsin mera våga sig inom skotthåll för en räfflad kula, så finns en bössa, som skall veta att göra sin plikt, så länge flintan vill ge gnistor och krutet brinna. Tomahåken och kniven lämnar jag åt sådana, som ha naturliga anlag att begagna dem. Vad säger du, Chingachgook?» tillade han på delawarespråket. »Skola de röda huronerna skryta av detta inför sina kvinnor, när den djupa snön kommer?»

En vredesblixt flög över mohikanhövdingens mörka [ 163 ]drag och han lossade ofrivilligt kniven i dess slida; därpå vände han sig stilla bort från denna syn, och hans ansiktsuttryck blev åter lika lugnt, som om han aldrig hade påverkats av några lidelser.

»Montcalm, Montcalm!» fortfor den djupt upprörda kunskaparen, som hade mindre förmåga att lägga band på sig. »Det sägs, att en tid skall komma, då alla köttsliga gärningar skola ses med en enda blick, och det av ögon, som äro fria från de dödligas bräckligheter. Ve den uslingen, som är född att skåda denna slätt, med domen hängande över sin själ!… Åh, så sant jag är en man med vitt blod, ligger inte där ett rödskinn, som inte har sitt huvudhår, där naturen låtit det slå rot! Kasta en blick på honom, delaware; det kan vara en av ditt saknade folk, och i så fall bör han ha en begravning, som anstår en tapper krigare. Jag ser på dina ögon, sagamore, att en huron kommer att få plikta för det här, innan höstvindarna blåst bort blodslukten.»

Chingachgook gick fram till den stympade kroppen, men då han vände om den, fann han de utmärkande kännetecknen hos en man tillhörande de sex förbundna stammarna eller nationerna, som de kallades, vilka, på samma gång de kämpade i engelsmännens led, voro sådana dödsfiender till hans eget folk. Efter att ha sparkat till det förhatliga liket vände han sig bort från det med samma likgiltighet som om det hade gällt ett oskäligt kreaturs döda kropp. Kunskaparen förstod denna handling och gick betänksamt åt sitt håll, varvid han likväl fortsatte sina anklagelser mot den franska befälhavaren i samma djupt förtrytsamma ton.

»Ingen annan än oändlig visdom och obegränsad makt borde understå sig att förgöra människor i massa», sade han, »ty det är endast den, som förmår inse, hur nödvändig en sådan sträng dom är; och vilken annan kan väl för Övrigt ersätta Guds skapade varelser? Jag anser det för en synd att döda bocken nummer två, innan den första är uppäten, såvida nu man inte har för avsikt att företaga en längre marsch eller lägga sig i bakhåll. En helt annan sak är det med några få krigare i öppen och bitter strid, ty det är deras lott att dö med bössa eller tomahåk i handen, [ 164 ]allt eftersom deras natur händelsevis är vit eller röd — Unkas, min gosse, kom den här vägen och låt korpen slå ned på mingon. Jag har ofta sett det och vet därför, att dessa djur äro lystna efter en oneidas kött, och det är därför så gott att låta fågeln följa sin naturliga smak.»

»Hugh!» utropade den unga mohikanen, i det han reste sig på tå och ivrigt blickade framför sig, varvid ropet och rörelsen skrämde bort korpen till ett annat byte.

»Vad är det, min gosse?» viskade kunskaparen, i det han kröp ihop liksom pantern, då han står i begrepp att taga sitt språng. »Gud give att det måtte vara en sölande fransman, som smyger omkring för att plundra! Jag tror, att Hjortbane skall träffa på ovanligt långt håll i dag.»

Utan att svara skyndade Unkas bort och sågs i nästa ögonblick från en buske lösslita och i triumf svänga en bit av Coras gröna ridslöja. Den hastiga rörelsen, åtbörden och det rop, som åter bröt fram över den unga mohikanens läppar, kommo ögonblickligen hela skaran att samla sig omkring honom.

»Mitt barn!» utropade Munro i vild iver. »Ge mig tillbaka mitt barn!»

»Unkas skall försöka», blev det korta och djupt rörande svaret.

Denna enkla men meningsfulla försäkran gick emellertid förlorad på den djupt upprörda fadern, som tog florsbiten och kramade ihop den i sin hand, medan hans ögon ängsligt spejade omkring bland buskarna, liksom om de hemligheter de kunde uppenbara i lika hög grad väckte hans fruktan och hans hopp.

»Här ligga inga döda», sade Heyward, stormen tycks inte ha gått fram den här vägen.»

»Det är tydligt och klarare än himmeln över oss», svarade den lugna och orubbliga kunskaparen; »men antingen har hon eller de, som rövat bort henne, gått förbi den här busken, ty jag kommer ihåg den här trasan hon bar för att dölja ett ansikte, som alla tyckte så mycket om att betrakta. Unkas, du har rätt, den mörkhåriga har varit här, och hon har flytt till skogen som en skrämd hjortkalv, ty ingen, som kunde fly, lär väl ha stannat kvar för att bli mördad. Låtom oss söka de märken hon lämnat efter sig, [ 165 ]ty för indianögon, så synes det mig emellanåt, lämnar själva honungsfågeln spår efter sig i luften.»

Den unga mohikanen skyndade bort på denna anmodan, och kunskaparen hade knappt talat till slut, förrän Unkas från skogsbrynet gav till ett rop, som tydde på framgång. Då de ängsliga männen kommo fram till stället, fingo de se ännu ett stycke av slöjan fladdra på den nedersta grenen av en bok.

»Sakta, sakta», sade kunskaparen, i det han sträckte sin långa bössa framför den ivriga Heyward. »Vi veta nu vad vi ha att göra, men vi få inte fördärva spårets skönhet. Ett förhastat steg skulle kunna göra oss många timmars besvär. Emellertid ha vi dem nu, så mycket står fast.»

»Gud välsigne er, Gud välsigne er, min präktiga man!» utropade den djupt rörda fadern. »Vart ha de flytt och var äro mina barn?»

»Vilken stig de tagit, beror på många omständigheter. Ha de begivit sig i väg ensamma, är det fullt ut lika antagligt, att de gått i en krets som rakt fram, så att de nu kunna befinna sig endast ett tiotal mil från oss; men ha huronerna eller några av de franska indianerna lagt vantarna på dem, är det sannolikt, att de nu befinna sig i närheten av Kanadas gräns. Men vad betyder det?» fortfor den betänksamma kunskaparen, då han märkte den häftiga oro och besvikenhet, som åhörarna lade i dagen. »Här stå mohikanerna och jag vid ena ändan av spåret, och vi skola finna den andra, lita på det, om de så vore hundra mil åtskilda. — Sakta, sakta, Unkas! Du är så otålig som en man i nybyggena och glömmer, att en lätt fot endast efterlämnar svaga märken.»

»Hugh!» utropade Chingachgook, som hade hållit på och undersökt en tydligen av människohand gjord öppning i de låga busksnår, som omgåvo skogen, och nu stod där och pekade nedåt med en hållning och en min, som om han såg en otäck orm.

»Här ha vi tydligen märket av en mans fotsteg», utropade Heyward, i det han böjde sig ned över det utpekade stället. »Han har trampat på kanten av den här roten, det är omöjligt att missta sig om märket. De äro fångar!»

»Bättre det än om de hade lämnats att svälta ihjäl i [ 166 ]vildmarken», sade kunskaparen; och dessutom komma de nu att lämna efter sig ett bredare spår. Jag skulle vilja hålla femtio bäverskinn mot lika många flintor att mohikanerna och jag stiga in i deras wigwam inom en månad. Böj dig ned, Unkas, och försök vad du kan göra av det mockasinspåret; ty det är tydligen efter en mockasin och inte efter någon sko.»

Den unga mohikanen lutade sig ned över spåret, och sedan han röjt undan de kringströdda löven, undersökte han det med den yttersta noggrannhet. Slutligen reste han sig från sin knäböjande ställning och syntes belåten med resultatet av sin undersökning.

»Nåväl, min gosse, vad har det att förkunna?» frågade den uppmärksamma kunskaparen.

»Le Renard subtil.»

»Ha! Åter den kringstrykande djävulen! Det blir aldrig något slut på hans smygande, förrän Hjortbane har sagt honom ett vänligt ord.»

Kunskaparen böjde sig ned för att även han undersöka spåret.

»Du har rätt, gosse», sade han, »här är det avtryck vi så ofta sågo under den förra jakten. Och du, Chingachgook, som då flera gånger mätte spåren, vad säger du om saken?»

Chingachgook lutade sig ned, och efter en kort undersökning av spåret sade han endast helt lugnt:

»Magua.»

»Ja, det är en avgjord sak. Här ha således det mörka håret och Megua gått fram.»

»Men inte Alice?» sade Heyward.

»Av henne ha vi ännu inte sett några spår», svarade kunskaparen, i det han noga såg sig omkring på träden, buskarna och marken. »Vad ha vi där? Unkas, tag hit den där saken, som du ser dingla i törnbusken där.»

Unkas efterkom hans begäran, och Falköga höll upp fyndet, i det han skrattade på sitt tysta och hjärtliga sätt.

»Det är sångarens tutande vapen», sade han; »nu komma vi att få ett spår, som en präst skulle kunna följa. Unkas, håll utkik efter märkena av en sko, som är nog lång att uppbära sex fot och två tum skumpande människokött. Jag börjar nu hysa något hopp om karlen, sedan han [ 167 ]avstått från sitt skrål för att ägna sig åt något bättre yrke.»

»Han har åtminstone troget fullgjort det uppdrag han erhållit», sade Heyward, »och Cora och Alice sakna inte en vän.»

»Ja, nog kommer han att ge dem sång till livs», sade Falköga, i det han sänkte sin bössa och stödde sig på den med en min av tydligt förakt. »Men kan han nedlägga en råbock till middag åt dem, färdas med ledning av mossan på bokarna eller skära halsen av en huron? I motsatt fall är första härmfågel han möter den dugligaste karlen av de två. Nå, min gosse, ser du något sådant spår?»

»Här är något liknande spåret av en man, som burit sko; kan det vara vår väns spår?» sade Heyward.

»Rör försiktigt vid löven, annars rubbar ni spårets form. Det där? Det är avtryck av en fot, men den är det mörka hårets, och liten är den ändå för en så ståtlig längd och så präktigt yttre. Sångaren skulle täcka det bara med sin klack.»

»Var? Låt mig se spåren av mitt barn!» sade Munro, i det han ivrigt böjde undan buskarna och lutade sig ned över det nästan utplånade avtrycket. Ehuru det fjät, som hade lämnat efter sig detta märke, varit lätt och snabbt, var det ännu fullt synbart. Den gamla krigaren undersökte det med ögon, som blevo skumma, under det han stirrade, och han reste sig inte upp, förrän han, såsom Heyward kunde se, hade vattnat det lätta spåret efter sin dotter med varma tårar. För att avleda veteranens sorg, som varje ögonblick hotade att komma till ett häftigare utbrott, sade den unga mannen till kunskaparen:

»Sedan vi nu funnit dessa osvikliga tecken, så låtom oss börja vår marsch. Varje ögonblick i deras nuvarande läge måste förefalla de fängslade flickorna som en evighet.»

»Det är inte den snabbast löpande hjorten, som ger den längsta jakten», svarade Falköga utan att lyfta upp ögonen från de olika spår han hade upptäckt. »Vi veta, att den kringstrykande huronen gått fram här och det mörka håret och sångaren, men var är hon med de gula lockarna och de blå ögonen? Fastän liten och långt ifrån så oförskräckt som sin syster, är hon fager att skåda och be[ 168 ]haglig i ett samtal. Har hon ingen vän, som bryr sig om henne?»

»Gud förbjude, att hon någonsin skulle sakna sådana i hundratal! Äro vi inte nu på väg efter henne? Jag för min del skall aldrig upphöra att söka, förrän hon blivit funnen.»

»I så fall torde vi komma att färdas på skilda stigar, ty här har hon inte gått fram, hur lätta och små hennes fotspår än må vara.»

Heyward ryggade tillbaka, all hans iver att gå framåt tycktes i ett ögonblick ha försvunnit. Utan att vidare fästa sig vid denna plötsliga ändring i föresats hos den andre, fortfor kunskaparen efter att ha funderat ett ögonblick:

»Det finns ingen kvinna i vildmarken, som kunnat lämna efter sig ett sådant spår som det här utom den mörkhåriga eller hennes syster. Vi veta, att den mörkhåriga varit här, men var äro märkena efter den andra? Låtom oss följa spåren djupare in, och om ingenting vidare erbjuder sig, måste vi gå tillbaka till slätten och söka upp en ny utgångspunkt. Gå på, Unkas, och håll ögonen på de torkade löven, medan jag ger akt på buskarna och far din löper fram med nosen mot marken. Framåt, mina vänner! Solen börjar sjunka ned bakom bergen.»

De hade inte gått mer än ett par tiotal steg, då de båda indianerna stannade och syntes mer än vanligt skarpt betrakta några tecken på marken. Både far och son talade hastigt och högt, i det de än betraktade föremålet för sin gemensamma förvåning och än sågo på varandra med den synbaraste belåtenhet.

»De ha funnit den lilla foten!» utropade kunskaparen, i det han skyndade fram. »Vad ha vi här? Ett bakhåll har varit utlagt på det här stället. Nej, vid den säkraste bössan på gränsen, här ha de ensidiga hästarna varit framme igen! Nu ligger hela hemligheten i öppen dag! Alltsammans är klart som polstjärnan vid midnatt. Ja, här ha de stigit upp på hästarna. Där ha djuren stått bundna vid ett ungträd, medan de väntat, och där löper den breda vägen, norrut, rakt mot Kanada.»

»Men ännu synas inga spår av Alice — av den yngre miss Munro», sade Heyward.

[ 169 ]»Såvida inte den blänkande grannlåt, Unkas just tagit upp från marken, skulle visa sig vara ett sådant. Hit med det, min gosse, så att vi få se det.»

Heyward kände ögonblickligen igen ett smycke, som Alice brukade bära och som han med en älskandes goda minne nu erinrade sig ha sett hänga kring den tillbeddas fagra hals den olycksdigra morgon, då blodbadet ägde rum. Han tog den så högt skattade dyrbarheten, och i samma ögonblick han bestyrkte, att den verkligen tillhörde Alice, försvann den mitt för ögonen på den förvånade kunskaparen, som förgäves såg sig om efter den på marken, ännu långt efter det den varmt trycktes mot Heywards häftigt klappande hjärta.

»Bah!» sade den svikna Falköga, i det han upphörde att raka undan löven med sin bösskolv; det är ett säkert tecken till att man åldras, när synen börjar försvagas. Att inte kunna se sådan där glittrande grannlåt! Nå nå, ännu kan jag snegla utefter en otydlig bösspipa, och det är nog för att avgöra alla tvister mellan mig och mingoerna. Jag skulle emellertid gärna vilja finna leksaken, vore det också bara för att lämna den åt dess rätta ägare, och det vore att sammanbinda de båda ändarna av vad jag kallar ett långt spår, ty vid det här laget ligger den breda S:t Lawrencefloden och kanske till och med de stora sjöarna mellan oss.»

»Så mycket större skäl för oss att inte fördröja vår marsch», svarade Heyward. »Låtom oss fortsätta.»

»Ungt blod och hett blod är ungefär detsamma, sägs det. Vi stå nu inte i begrepp att ge oss ut på ekorrjakt eller att jaga en hjort i Horican, utan vi skola ligga ute dagar och nätter och tåga över en vildmark, där människofötter sällan gå och där ingen bokkunskap skulle kunna hjälpa er fram. En indian ger sig aldrig av på en sådan färd utan att röka en pipa vid sin rådseld, och fast jag är en man av vitt blod, håller jag deras seder och bruk i så fall i ära, ty jag finner dem välbetänkta och kloka. Vi skola därför vända om och göra upp vår eld för natten i det gamla fästets ruiner, och på morgonen skola vi vara friska och färdiga att gripa oss an med vår uppgift som män och inte som sladdrande kvinnor eller otåliga pojkar.»

[ 170 ]Heyward hörde genast på kunskaparens ton, att ett ordbyte här skulle vara gagnlöst. Munro hade åter försjunkit i ett slags slöhet, som hade fått makt med honom, alltsedan han drabbades av sina sista förkrossande olyckor, och varur tydligen endast någon ny och kraftig sinnesrörelse kunde rycka upp honom. Görande en dygd av nödvändigheten, fattade Heyward veteranens arm och följde indianerna och kunskaparen, som redan hade börjat gå tillbaka på den stig, som ledde till slätten.