En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 13
| ← Långsam tortyr |
|
Försvara dig, herre! → |
TRETTONDE KAPITLET.
Fria män.
Ja, det är förunderligt vad en människas belåtenhet är föga varaktig. För en helt kort stund sedan, då jag led sådana kval under ritten, skulle denna vila, detta ljuva lugn i den skuggiga vrån, vid den porlande bäcken ha förefallit mig som en fridens himmel, synnerligast vid tanken på den där vattenduschen, som jag då och då vederkvicktes med innanför harnesket, men redan började jag bli missbelåten, dels för att jag inte kunde tända min pipa, ty fastän jag för länge sedan anlagt en tändsticksfabrik, hade jag glömt att taga tändstickor med mig, dels för att vi inte hade någonting att äta. Här förelåg än en illustration till denna tids och detta folks barnsliga brist på förutseende. En väpnad man litade vad födan beträffade alltid på slumpen, då han företog en resa, och skulle ha funnit det i hög grad anstötligt, om riddaren hängt en korg med smörgåsar vid sin lans. Vid hela Runda bordet fanns det troligen icke en enda riddare som ej heilre dött än blivit beträdd med att bära någonting dylikt på sin flaggstav. Och ändå hade det varit särdeles förståndigt, om han gjort det. Jag hade tänkt smuggla in några smörgåsar i hjälmen, men avbröts när jag höll på att göra det, så att jag fick lov att hitta på något som ursäkt och lägga undan smörgåsarna, som sedan en hund fick äta upp.
Natten närmade sig och med den ett åskväder. Mörkret föll hastigt på. Vi måste naturligtvis ligga ute. Jag fann en skyddad plats för la demoiselle bredvid en klippa, gick ett stycke därifrån och fann en annan sådan för mig själv. Men rustningen fick jag lov att behålla på, ty själv kunde jag inte taga av mig den och kunde inte be Alisande om hjälp, ty det hade ju varit som att kläda av sig i andras närvaro. I verkligheten hade det icke varit att göra det, ty jag hade ju mina vanliga kläder under rustningen, men man blir inte i en handvändning av med de fördomar som medfölja ens uppfostran och jag visste, att när det kom till den stubbsvansade järnkjorteln skulle jag bli generad.
Med åskan inträdde en förändring i temperaturen och ju starkare det blåste och ju häftigare regnet piskade, desto kallare blev det. Snart nog började varjehanda kryp och myror och maskar och annat otyg att ur vätan krypa in under min rustning för att värma sig, och under det att somliga av dem uppförde sig någorlunda väl, gömde sig i vecken på mina kläder och blevo lugna, voro dock de flesta av ett oroligt och otrevligt slag och höllo sig aldrig stilla, utan krälade omkring och letade — jag vet inte efter vad. Myrorna voro värst. De gingo i en kittlande procession timtals fram och tillbaka från den ena ändan av min kropp till den andra och måtte jag aldrig mer få sådana sängkamrater! Jag skulle vilja råda personer i liknande situation att inte vrida och rulla sig eller slå omkring sig; ty det väcker intresset hos alla de olika djurslagen och kommer vartenda ett att gå ut och se efter vad som är på färde, vilket förvärrar obehagen och föranleder en att om möjligt brumma och väsnas än mer än förut, om det är möjligt. Å andra sidan kan man ju förgås om man inte rullar sig och slår omkring sig, så att det ena sättet kan vara lika bra som det andra. Det är inte mycket att ge emellan på. Till och med sedan jag blivit stelfrusen, kunde jag urskilja den där stickande kittlingen, alldeles som ett lik, då det utsättes för elektrisk behandling. Jag sade, att efter den här pärsen skulle jag aldrig mer bära harnesk.
Under alla dessa prövande timmar, då jag var stelfrusen och ändå så till sägandes i en levande eld till följd av de mig översvämmande krypdjuren, snurrade alltjämt samma oförklarliga fråga runt om i mitt trötta huvud. Den lydde: Hur kan folk stå ut med den här odrägliga rustningen? Hur ha de kunnat stå ut med den släktled efter släktled? Hur kunna de, med morgondagens stundande tortyr för sig, sova om natten?
Då det till sist blev morgon, var jag i en sorglig belägenhet. Ruskig, dåsig och ur humör av brist på sömn, trött av jakten efter krypen, hungrig till följd av långt fastande, längtande efter ett bad för att bli av med odjuren och ledvriden av reumatism! Och hur stod det väl till med den välborna, betitlade aristokraten, la Demoiselle Alisande la Carteloise? Jo, hon var kry som ett vinterny och hon hade sovit som en död. Vad ett bad beträffar hade varken hon eller någon annan adlig person i landet tagit sig ett sådant och följaktligen kunde hon inte sakna det. Bedömda efter moderna föreställningar voro dessa människor ej annat än modifierade vildar. Denna ädla dam visade ingen otålig längtan efter sin frukost — och även det tyder på vilde. På sina resor voro den tidens britter vana vid långa fastor och visste att uthärda dem liksom de förstodo att före avfärden förse sig mot kommande fastor, enligt indianers och anacondaormars sed. Det var mycket troligt, att Sandy var laddad för tre hela dagar.
Vi voro åter i väg före soluppgången och nu red Sandy och jag linkade efter. Efter en halvtimme träffade vi på en grupp trasvargar, som samlats för att laga vad de kallade vägen. För mig kröpo de som djur och då jag föreslog att äta frukost med dem, blevo de så smickrade, så överväldigade av denna min nedlåtenhet, att de först inte kunde tro att jag menade allvar. Min dam rynkade på näsan och drog sig åt sidan, hon sade så att de hörde det, att lika gärna kunde det falla henne in att äta tillsammans med den övriga boskapen — en anmärkning som förvillade de arma stackarna blott för att den gällde dem, icke för att de kände sig förnärmade eller stötta, för det gjorde de icke. Och ändå voro de icke slavar eller trälar. Sarkastiskt nog betecknade lagen och seden dem som frimän. Sju tiondelar av landets fria befolkning tillhörde deras klass och grad: små »oberoende» jordbrukare, hantverkare m. m., det vill säga de utgjorde nationen, den egentliga nationen. De bildade nästan hela den del därav som var till gagn eller värd att leva eller som kunde anses riktigt aktningsvärd, och om de tagits bort, hade hela nationen störtats, kvarlämnande blotta dräggen i form av en kung, litet adel och annat herrskap, odågor och lättingar, vilkas förnämsta kunskap gick ut på att ödsla och förstöra och som ej voro till någon nytta i en rationellt inrättad värld. Och likväl hade till följd av fintliga åtgärder denna skenfagra minoritet i stället för att som tillbörligt var hålla sig i processionens bortersta del, med flygande fanor och klingande spel marscherat i täten, förklarat sig utgöra nationen, och dessa otaliga stackars arbetare hade så länge låtit saken fortgå, att de till sist godkänt den som sanning — ej blott det, nej, trott att allt var riktigt och i sin ordning. Prästerna hade intalat deras fäder och dem själva att detta förvända tillstånd var av Gud förordnat, och utan att reflektera över hur olikt det varit Gud att roa sig med sarkasmer — framför allt av så genomskinlig natur som dessa — hade de låtit saken bero och blivit lugna och vördnadsfulla.
Dessa ödmjuka människors sätt att tala hade en ganska besynnerlig klang i ett f. d. amerikanskt öra. Visserligen voro de frimän, men de kunde icke lämna sin herres eller sin biskops gods utan hans tillåtelse. De fingo icke baka sitt eget bröd utan måste låta mala sin säd och baka sitt bröd på hans kvarn och i hans bageri och betala bra för det; de kunde icke sälja ett stycke av sin egen jord utan att till honom erlägga en vacker procent av summan, ej heller kunde de köpa en jordlapp av någon annan utan att ge honom en dusör för rättigheten; gratis måste de för hans räkning inbärga hans säd och genast infinna sig på anmaning, lämnande sin egen skörd att förstöras av hotande störtregn; de måste låta honom plantera fruktträd på deras åkerrenar och svälja sin harm då de som plockade frukten trampade ned säden kring träden; de måste kväva sin vrede då hans jaktsällskap galopperade över deras fält, ödeläggande resultatet av deras tåliga möda. Själva fingo de inte hålla duvor och när svärmarna från mylords duvslag slogo ned på deras skördar, fingo de inte i förargelsen döda en av dessa fåglar, ty i så fall hade de drabbats av ett hårt straff; då säden till sist blivit inhöstad, kommo rövare i massa och belade den med utpressningar: först fick kyrkan sitt feta tionde, sedan tog kungens kommissarie sin tjugondel och mylords folk högg för sig ganska betydligt av återstoden. Först därefter hade den skinnade frimannen rättighet att föra in det återstående i sin lada, om det lönade mödan. Detta fria och oberoende fattighjon måste erlägga utskylder — utskylder i oändlighet, men inga sådana erlades av hans herre baronen eller biskopen, inga av den slösaktiga adeln eller den alltuppslukande kyrkan. För att baronen skulle sova ostörd, måste frimannen efter en dag av arbete sitta uppe hela natten och röra i dammarna för att hålla grodorna tysta; om frimannens dotter — men nu nog, denna sista nedrighet under en monarkisk styrelse bör ej återgivas i tryck. Om nu till sist frimannen, förtvivlad över den tortyr han underkastades, fann livet outhärdligt, offrade det och flydde till döden för att finna nåd och skydd, dömde honom den milda kyrkan till evig eld, begravde honom den milda lagen vid midnattstid vid korsvägen med en påle genom ryggen och hans herre baronen eller biskopen konfiskerade hans egendom och körde hans änka och barn på porten.
Och här voro nu dessa frimän samlade för att i den arla morgonen arbeta på deras herre biskopens väg tre dagar å rad — för intet; varenda familjefar och varenda familjeson måste arbeta tre dagar vardera, gratis, med tillägg av en och annan dag för deras drängar. Det där var ju ungefär som om man läst om Frankrike och fransmännen före den minnesvärda och välsignade revolutionen, som i en enda störtvåg av blod bortsköljde en tusenårig nedrighet av detta slag. Vid uppgörelsen av den gamla skulden kom det ungefär en halv droppe blod på vart oxhuvud därav som genom långsam tortyr pressats ur folket under den långa sträckan av tio sekel av oförrätt, skam och elände, vilkas like endast återfinnes i helvetet. Det gavs två »Skräckvälden», om vi tänka rätt på saken; det ena mördade i passionens hetta, det andra med hjärtlös kallblodighet. Det ena räckte några månader, det andra tusen år; det ena drog död över tiotusen personer, det andra över hundra miljoner; men vår avsky drabbar det mindre skräckväldets grymheter, det hastigt övergående skräckväldets, så till sägandes. Och vad är dock fasan av en snabb död medelst bilan jämförd med ett livslångt döende medelst hunger, köld, oförrätter, grymhet och hjärtesorg? Vad är en snabb död genom blixten i jämförelse med döden på bålet vid pålen? En storstads griftegård kunde rymma de likkistor som fylldes av det korta skräckvälde, vilket vi alla fått lära att rysa för och förfasa oss över; men hela Frankrike skulle knappt kunna rymma de likkistor som fyllts av det äldre och verkligare skräckväldet, det outsägligt bittra och hemska skräckvälde, som ingen av oss lärt att se i dess hela omfattning eller beklaga som det förtjänar.
Dessa stackars frimän till namnet, som delade sin frukost och sitt tal med mig, voro så uppfyllda av vördnad för kung, kyrka och adel som deras värsta fiende kunnat önska. Det låg någonting både ömkligt och löjligt däruti. Jag frågade dem om de trodde, att en nation någonsin existerat, som med tillgång till allmän rösträtt för var man beslutat, att en enda familj och dess ättlingar skulle härska över den för beständigt, om de voro begåvade eller dumhuvuden, med uteslutande av alla andra familjer, den röstandes egen inbegripen, och även beslutat, att omkring ett hundra familjer skulle höjas till rangens mest svindlande toppar och iklädas inom familjerna ärftliga hederstitlar och privilegier med uteslutande av nationens alla övriga familjer, den röstandes egen inbegripen.
De sågo alla ganska oberörda ut och svarade, att det visste de inte, de hade aldrig förr tänkt på det och det hade aldrig fallit dem in att en nation kunde ha det så ställt att varenda man kunde ha något att säga i styrelsen. Jag sade, att ett sådant land hade jag sett och att det skulle dröja länge innan det fick en statskyrka. Åter föreföllo de oberörda — i början. Men bäst det var lyfte en av männen på huvudet och bad mig säga om det där en gång till och säga det långsamt, så att han riktigt kunde fatta det. Jag efterkom hans önskan och bäst det var hade han tillägnat sig det sagda, slog näven i stenen och sade, att han icke trodde att en nation, där var man hade rösträtt, frivilligt på det sättet skulle sänka sig i dyn och smutsen. Han tillade, att det att från en nation stjäla dess vilja och företräden måste anses för ett brott, ja, det värsta av alla brott. Jag tänkte i tysthet:
»Den där är en karl. Hade jag många sådana bakom mig, skulle jag slå ett slag för detta landets välfärd och försöka visa mig som dess lojalaste medborgare genom att åstadkomma en hälsosam förändring i dess styrelsesystem.»
Ni förstår att min lojalitet var lojalitet mot landet, icke mot dess institutioner eller ämbetsinnehavare. Landet är det egentliga, det verkliga, det evigt bestående; det är landet man skall vaka över, hålla av och vara trogen; institutionerna äro någonting utvärtes, de äro landets kläder och kläderna kunna nötas ut, bli trasiga, upphöra att passa, upphöra att skydda kroppen mot vinter, sjukdom och död. Att vara lojal mot trasor, hurra för trasor, dyrka trasor, dö för trasor — det är en oresonlig lojalitet av rent animal natur; den hör monarkien till, uppfanns av monarkien och må monarkien behålla den. Jag var från Connecticut, vars konstitution tillkännager, »att all politisk makt är förbunden med folket och alla fria styrelseformer äro grundade på dess myndighet och stiftade till dess välfärd och att det (folket) i alla tider har en obestridlig och orubblig rätt att ändra sin styrelseform på sätt det anser tjänligt».
Enligt den läran är den medborgare, som anser att republikens politiska klädnad är utsliten och ändå tiger och inte röstar för en ny dräkt, illojal; han. är en förrädare. Det ursäktar honom inte om han är den enda som ser förfallet; det är i alla händelser hans skyldighet att agitera och det är de andras skyldighet att votera omkull honom i händelse de icke se saken på samma sätt som han,
Och nu befann jag mig i ett land där rätten att säga hur landet skulle styras var inskränkt till sex på tusen av dess befolkning. Om de niohundranittiofyra yttrat missnöje med det rådande systemet och föreslagit att det skulle ändras, hade det kommit de sex att rysa som en man — det hade varit så illojalt, så ohederligt, ja, det hade varit det svartaste förräderi. Jag hade så till sägandes blivit intressent i ett bolag där niohundranittiofyra av medlemmarna skaffade alla pengarna och utförde allt arbetet och de andra sex konstituerade sig som ständig direktion och togo hela utdelningen. Mig syntes att vad de godtrogna niohundranittiofyra behövde var en ny fördelning. Vad som bäst hade passat den ekvilibristiska sidan av min natur hade varit att nedlägga min ställning som bas, sätta mig i spetsen för ett uppror och förvandla det till revolution. Men jag visste, att den Jack Cade eller Wat Tyler som försöker något slikt, utan att först ha uppfostrat sitt material till revolutionsgraden, nästan kan vara säker på att bli besviken. Och det var inte jag van vid, om jag skall säga det själv. Den plan som jag en tid inom mig arbetat ut var av ett helt annat mönster än både Cades och Tylers.
Jag predikade följaktligen icke blod och uppror för mannen som satt och mumsade på sitt svarta bröd tillsammans med den förorättade och missledda mänskliga fårahjorden, utan jag tog honom avsides och talade med honom om någonting helt annat. Sedan jag slutat bad jag honom att få låna litet bläck ur hans ådror och med detta och en trästicka skrev jag på ett stycke bark:
Sätt honom i manfaktoriet.
samt gav honom det med orden:
»Bär detta till slottet i Camelot och överlämna det åt Amyas le Poulet, av mig kallad Clarence, så förstår han.»
»Han är således präst», sade mannen och hänförelsen i hans ansikte mattades av en smula.
»Vad för något? Präst? Har jag inte sagt er att ingen kyrkans tjänare, ingen slav under påve eller biskop får tillträde till mitt manfaktori? Har jag inte sagt er, att ni icke får komma in där så framt icke er religion, av vad slag den vara månde, är er egen fria tillhörighet?»
»Jo visst, det är sant och det gläder mig. Just därför bar det mig emot och väckte hos mig ett kyligt tvivel att höra, att denne präst var där.»
»Men, han är inte präst, säger jag er.»
Mannen såg långt ifrån nöjd ut och sade:
»Är han inte präst och kan ändå läsa?»
»Han är inte präst och ändå kan han läsa — ja, och skriva med för resten, ty jag har själv undervisat honom.» Nu ljusnade mannens ansikte. »Och det är det första ni själv får lära er vid faktoriet.»
»Jag? Jag skulle vilja ge mitt hjärteblod för att lära den konsten. Jag skall bli er slav, er —»
»Nej, det skall ni inte, ni skall inte bli någons slav. Tag er familj med er och ge er i väg. Er herre, biskopen, kommer att konfiskera er lilla egendom, men det gör ingenting. Clarence skall nog ställa det bra för er.»